Imorgon 07:00 smäller det.

Jag är så väl
förberedd jag kan vara, i förrgår gick naprapaten igenom min stela nacke och nu
som först börjar stelheten och smärtan klinga av.

Naprapaten var snabb, skicklig och hårdhänt. Han hittade alla ömma punkter jag kände till, plus några som var för mig okända. Det knakade och brakade som
när man bryter spaghetti ungefär, ploppade som när man knäcker fingrarna
och när han sen rök på musklerna med en vibrerande brummande mojäng började det
klia något vansinnigt. Blodcirkulation. Oj oj oj vad det kittlade, mer plågsamt
än smärta om jag måste gradera det. Smärta kan jag stå ut med, men denna kliande otäcka klåda var mer än jag orkade med!

I övrigt är jag hel, utvilad
och jag tror jag ätit som jag ska. Jag kan åtminstone inte äta mer, så det får
räcka så.

100km. 11 varv efter det initiala långa varvet. Ska försöka
hitta rytmen, hitta lugnet i löpningen. Loppet börjar för min del vid 60km, vet
jag av erfarenhet, dvs någonstans ute på 8:e varvet. Anledningen, jag har bara
sprungit längre än 60km en enda gång i hela mitt liv (förra gången jag sprang
100km), är legitim men det förändrar inget i sak. Vid 6 mil börjar det bli dags
att kriga. Den här gången är jag beredd på det, det var jag inte förra gången.
Den här gången vet jag att vad som än händer, och jag vet att hur djupa mentala hål jag än
hamnar i, så vänder det förr eller senare. Den här gången har jag strategier för
det.

Jag ska runt.