Termometern visade faktiskt 24 grader i skuggan när jag gav mig ut men det bekymrade inte mig. Jag har sällan varit så sugen på att få springa som jag var idag, och det märktes för jag drog iväg i en fart nära milfarten och hade inga tankar på att bromsa.

Vid Barkarby blir löpningen lite hackig, det är ganska tungt trafikerade vägar så de tär direkt farligt att smita över om man inte har grönt. Så där gick det lite långsammare, men väl förbi IKEA kom jag in på spåret igen (nån form av cykelled) och då drogs farten upp igen.

Det är rätt skönt att springa så gruset sprätter om fötterna. A5:orna är bra till sånt och jag har fortfarande inte gjort ett dåligt pass i dem. Inte ens idag, trots väder och odds. Förr eller senare bör det ju komma ett pass som går mindre bra, om man springer i A5:orna tillräckligt ofta, eller?

Mötte en familj, och det var uppenbarligen kvinnorna som bogserat ut männen på promenad för först kom damerna ivrigt promenerande och pratande och efter – nästan demonstrativt långsamt och motvilligt – kom herrarna. Antingen är det grannar eller så börjar folk härikring känna igen mig för de hälsande och hurrade glatt och gjorde tummen upp. En av männen tjoade någonting jag missade eftersom James Hetfield vrålade “Frayed ends of sanity” i öronen, men de såg glada ut så det var förmodligen något snällt.

Dessutom sprang om en bil dessutom, jag tror jag skrämde föraren för han sprattlade till bakom ratten när jag passerade. Det var någon form av servicebil som, vad jag gissar, var ute och letade efter fel antingen på lyktstolpar eller ledningar så de gjorde sig ingen enorm brådska men det var roligt att “köra om” en bil på grusvägen ändå 🙂

Det var hur som helst väldigt skönt att få springa igen, jag är glad att jag respekterade vilan och bara tjuvade till mig promenader. Det blir varken hackat eller malet om man springer på för hårt, man måste vila ikapp också emellanåt.