Höst. Svalt, tänker man då. Jo, när det blåste så blåste det ordentligt. Sushilunchen tyngde inte särskilt mycket i magen när jag gav mig ut. Vindjackan höll effektivt ute den kalla höstvinden, tyvärr. Efter bara ett par kilometer var jag varm, röd och svettig. En stor, blöt pöl bildades på ryggen på jackan. 13 grader och höstvindar är för varmt för långa tights och vindjacka över kortärmad funktionströja.

Sprang en av mina lättare rundor, och hade som mål att ligga mellan 7 och 7:30 min/km med tanke på de nya sulorna. Det sket sig. Minuten snabbare per kilometer gick bra däremot. Alla utom sista backen hemmavid tuffade jag uppför utan att reflektera så mycket över det. I sista backen hemmavid unnade jag mig att gå, den kilometern tog 7:28 min/km och blev den långsammaste på hela passet. Då kände jag att det var något under foten som jag kanske borde notera.

Det var mysigt att springa, bortsett från att det i början kändes som att springa med en kastanj i skon. Fast jag är underligt nog inte öm någonstans nu längre. Fotlederna, som mer eller mindre alltid är smågnälliga när jag sprungit fortare än jag avsett, är inte alls ömma. Vaderna är helnöjda.

Jag hittade ett par nästan-blåsor, precis där det kändes konstigt i sista backen. Inte så att det gjorde ont, men jag får ju nästan aldrig ont av blåsor heller. Den här gången hade huden liksom glidit lite, skrynklat sig under foten, som en strumpa som glidit lite för mycket. Bara på en fläck, där stödet sitter, men det går väl över det som allting annat.

Huvudsaken är att jag är igång igen.