Lille Skutt har vänt sig rätt och parkerat med huvudet nedåt och fötterna mer eller mindre uppåt. Förhoppningsvis ska jag väl slippa fler frivolter och helomvändningar nu, det känns rätt obehagligt faktiskt när en så stor bebis gymnastiserar i magen. Som om någon försöker bryta sig ut, nästan. Plus att det sträcker och drar obehagligt i magmusklerna. Det kommer att ta tid att få ordning på dem igen…
Att veta att Lille Skutt ligger i startgroparna har sporrat främst mig att börja skaffa kläder, blöjor, sängkläder och annat viktigt. Väskan kommer snart att stå packad och klar, jag tänker inte bli överraskad en tredje gång. Det gick väldigt fort de två första gångerna.
Det behöver förstås inte bli på samma sätt den här gången, men risken är ju överhängande eftersom jag är i bättre form och mer vältränad nu som +40 än jag någonsin var som +20. Jag skulle kunna jogga baklänges bredvid mitt 20-åriga jag och småprata, och fortfarande vara snabbare än den jag var då. På den tiden kunde jag inte ens göra en enda situp, jag visste inte ens vad knäböj eller marklyft var. Marathon tror jag inte att jag visste vad det var heller, och jag brukade konstatera att jag inte springer ens för att hinna med bussen. Det går fler bussar.
Så är det inte nu. Jag är i alla avseenden mer tränad och redo för det här, oavsett vad som händer så har jag gjort mitt yttersta. Allt går inte att förutse förstås, men det jag har erfarenhet av och det jag kunnat fråga om eller läsa mig till har jag i alla fall kunnat dra nytta av.
Så jag tänker vara beredd, jag vill inte utsätta mig, bebis eller min omgivning för en baksätesförlossning bara för att jag inte lyssnat på kroppens signaler.
Bara en sån sak som att vem ska städa bilen efteråt? Jag bara frågar!! 😉
Härligt att höra! VIlken inställning! håller tummarna att bebisen vill titta ut snart och att allt går bra!