Min maximala syreupptagning ska jag enligt test med ansiktsmask nå vid 175 slag men nu gjorde jag ju det testet för ett par år sen så det kan ha både sjunkit och ökat sedan dess. Men igår var det vid 175 det kändes som “det får fanimig vara nog”-puls så jag körde dit, fyra gånger. Cirka 3 minuter tog det i incline 7 och det sved kan jag säga. Första intervallen fick sätta tonen för dagen, jag hade bestämt mig för att springa tills jag fick nog helt enkelt och redan vid 172 tyckte jag livet sög. Vid 174 hade jag verkligen velat lägga ner men jag bet ihop ett slag till eftersom 175 är jämnare. Jag gillar symmetri (och det var ett bra sätt att lura mig att bita ihop ett tag till).

Mellanjoggen, lite halvt ostrukturerad körde jag tills det kändes som att jag var redo för nästa backe. Ingen bestämd tid alltså, utan fri vila den här gången. Nästa gång ska jag joggvila minst 3 minuter, som det är meningen för jag såg att mellan de två sista intervallerna vilade jag väldigt lite, vilket förklarar varför den sista blev så snorjobbig! Jag kände mig riktigt klen! Med en rejälare vila mellan orkar jag säkert bättre!

Idag ska jag köra ben, hur nu det ska gå med tanke på hur backen tärde på bak och ben – och mage!