Det är något visst med snabb löpning ändå. Visst, jag tror att blodgivningen hjälpte snittpulsen till nya höjder så helt optimalt att göra som jag gjorde är det väl kanske inte med tanke på att jag sprang i Karlstad nyligen och allt. Men jag började väldigt lugnt och fint och de första 5km gick i väldigt fint och lugnt tempo. Full uppmärksamhet på vaden, ingen musik som störde eller distraherade.

De första 5-10 minutrarna gnölade vaden lite men sen klingade det av. Jag höll mig i skinnet. Höll pulsen mellan 130 och 150. Avvaktande. Men när det var knappt en kilometer kvar fick jag nog och ökade stegvis till 5:45/km – fortfarande med full fokus på vad vaden eventuellt kunde tänkas tycka om det men den hade inga åsikter i saken. Pulsen däremot drog iväg riktigt fort. Men det var skönt att få sträcka ut, få springa fort och känna att jag kan fortfarande.

Ja, det var jobbigare än vanligt men jag vet varför. Och jag är väldigt nöjd.