Nu var det den andra tåns tur att tillslut se förskräcklig ut, så nu är båda tårna lika hemska. Det gör inte så värst ont, om jag inte går förståss. Springa är en helt annan grej, jag måste upp i femminuterstempo för att det ska bli besvärligt. Helt olika steg och fotisättningar gissar jag. Antagligen beror det på att jag tejpade tån idag, det kanske jag inte skulle gjort. Eller så hade det inte gjort någon skillnad.
BILD:http://i243.photobucket.com/albums/ff148/LadyG_photo/IMGP6546.jpg
Oavsett så tänker jag fortsätta försöka hitta något sätt att avlasta tårna utan att för dens skull sluta springa, det känns som att jag har flyt nu. Kroppen svarar otroligt bra på träning just nu och jag vill för allt i världen inte missa den här vågen, jag vill utnyttja dem och krama varenda kilometer ur den istället. Dagens återhämtningsjogg blev milen på facila 74 minuter – inte alls jobbigt faktiskt och jag kunde till och med konstatera att jag knappt svettades som jag brukar.

Fast nu ska jag inte narras, jag sprang faktiskt större delen av passet i discpilinerade 7:30 min/km utom sista kanske 8-900 metrarna eller så… Då vräkte jag på med 5:00min/km och kände att “Ja, det här kan jag! Fan vad jag är bra!” och det är när man tänker så, när man har den känslan som det är dags att stänga av. Det gjorde jag också, och känslan är kvar fortfarande. Jag är bra 🙂