Jag avskriver allt var proffshjälp heter, det verkar inte behövas. Efter knappa 7km och inte en enda nypning, ömhet, obehag eller ilning i knäet så kan jag nog med gott samvete kalla knäet för okej. Men jag får inte slarva med stretchingen som jag gjorde i maj, då blir det samma sak igen.

Dottern var med och sprang och jag är så stolt över henne. Knappt 15 och kämpar som ett lejon för att bli snabbare och starkare. Om hon fortsätter kämpa som hon gör kommer hon att bli riktigt vältränad. Hon är redan nu stark för sin ålder och börjar dessutom skaffa sig kondition. *stolt mamma*

Det finns en liten backe vid Lötsjön, som inte är så lång och kanske inte så brant heller egentligen, men det är en backe och den sprintade jag uppför det värsta jag orkade för att belasta knäet och se vad som hände, löparknä ska ju ge sig tillkänna som mest under löpning i uppförsbacke. Det som gjorde att jag inte kunde hålla samma fart hela vägen upp var i alla fall inte knäet kan jag tala om *gapskratt* och nerförsbackarna gick lika strålande.

Jag misstänker att orsaken till löparknäet ligger i att jag bytte underlag, från asfalt till terräng och tillbaka, väldigt plötsligt utan att vara tränad för det och samtidigt mångdubblade distansen per vecka bortom all rim och reson. Nu var det en medveten chansning som gick hem, med nöd och näppe, fast nästa gång ska jag se till att vara ännu bättre förberedd. Och stretcha nogrannare efter varje pass.