Nu är jag så där chockat lycklig igen. I söndags som ni kanske minns var det hett som helvetes förgård, åtminstone där jag befinner mig. Jag krigade mig igenom mitt långpass med min träningsvärkande bak och det tog tre och en halv timma att klara av en halvmara.

Bild: Så här torrt, varmt och fint var det i söndags.

Så igår måndag kom det åska, hagel och hällregn, ganska sent på kvällen. Mellandottern passade lilltjejen och maken följde med mig, ut i regnet. Åskan brummade på håll, på väg bort. Svalt, fuktigt och helt annorlunda än i söndags. Ok, våt grusväg är väl kanske inte helt lättsprunget, men det är det inte när det är nästan 30°C i skuggan heller.

Jag hade glömt att det kunde vara så underbart att pressa, ta i och känna hur man balanserar på gränsen hela tiden på ett sätt man inte kan göra i den här hemska hettan, det intensiva lyssnandet till kroppens signaler och den totala närvaron. Vi växlade en hel del tankar under tiden, i korta stötvisa meningar. Som tur är behöver vi inte många ord för att förstå varandra.

Milen på 1:11:38 är jag överlycklig för, så fantastisk kroppen är. Det är det snabbaste jag sprungit milen på sen före Paula. Trots 15kg övervikt, trots träningsvärk, trots långpasset dagen innan och trots mina suboptimala matvanor. Trots allt. Så skönt.