Det är inte så lätt alla gånger, att se lösningarna för alla problemen. En massa saker har gått fel på senaste tiden, en strömspik dödade elektronik här hemma, stress och jäkt och fan och hans moster och till råga på allt har jag inte hunnit springa sen Hedenhös tid känns det som. Mörkret föll och jag sitter, superdeppig och med löparabstinens så det kryper i kroppen. Jag ger mig ogärna ut själv när det är mörkt, jag är lite feg på det sättet trots att jag tränat kampsport ganska länge.

Det är då, när min tillvaro är som vidrigast och mörkast, som min älskling tittar på mig och undrar om vi ska ut och springa tillsammans. Underbara, älskade människan. Han har haft så mycket att stå i, sovit lika illa som jag fast inte lika mycket och jobbat hårt. Förmodligen har han inte fått något vettigt att äta heller, pressvisningar är inte kända för sin goda mat direkt. Ändå hittar han energi till en runda med mig också. Det finns inte några bra ord för att förklara hur mycket jag älskar honom för det.

Tillsammans ger vi oss ut i regnet och mörkret, löparskorna klafsar lite mot höstlöven och vätan och jag lyckas blända honom ett par gånger med pannlampan. Han bländas tillbaka med reflexvästen. Vi pratar och jag upptäcker att jag varken fryser eller är varm. Jag trivs faktiskt. Vi tuffar fram i skönt 7-minuterstempo och jag är lycklig.