Som vanligt finns info på www.thesuperjudge.wordpress.com 🙂

Jaha så stod man där på samma startlinje igen då även på söndagen. Med 42,5 km och 850 höjdmeter i ben (och armar och överkropp icke att förglömma efter lördagens ivriga stakande). Inte ens galet snöande avskräckte. Faktiskt snarare tvärtom eftersom jag ändå hade bestämt mig för att ta det rätt så piano och göra det mest på kul. Bara smyga igenom racet när man väl ändå va i trakterna. Och med mkt nysnö och skate blir det automatiskt ett lite lägre tempo eftersom man på en hel del platser måste rätta in sig i ledet där det är lite smalare spår. Det blir möjligen inte lättare rent fysiskt men det blir lite mindre stress hos folk i och med att man vet att den längst fram sliter hårt och det inte lönar sig att trängas och stressa.

Vilket iofs inte alla nödvändigtvis verkade fatta. Som alltid ett ngn mupp som skulle tränga sig utförs. Som om de inte förstår fysikens lagar att man alltid, alltid så klart åker fortare när man står bakom ngn. Nej då ska de så klart skrika att de vill förbi. Trots att de ser att man själv måste ställa sig upp för att fånga vind eller t o m putta lite på den framförvarandes stav för att ge den lite extra fart.

Kom en sån där idiot t.ex. i den snabbaste utförslöpan bara efter en knapp mil (ja då är det en hel del åka kvar och inte större idé att stressa) å skrek å gapa å började tränga sig. Det kan även vara värt att notera att det gick runt 50 km/h utförs i den här backen och att det va folk som alla hade som mål att komma in bland de 200 bästa så det va ju inte så att folk låg å bromsade i onödan. Nej man håller sin plats för att undvika olyckor när det går så fort och är så trångt.

Men den här nissen skulle verkligen förbi och började gorma ngt. Självklart var det inte tal om att kliva åt sidan eftersom det var hans sak att inordna sig i ledet eller gå upp å ta vind för å få ner farten. Men han fick för sig att han skulle hoppa ut på sidan å började knuffa både mig och gubben framför. I 50 km/h märk väl. Han fick sig ett antal väl valda ord på färden av mig redan då. Och roligare skulle det bli.

När backen väl var slut och vi började köra på platten igen var han väl så till den milda grad upphetsad att han lyckades med konststycket att sätta sin egen stav mellan benen och ramla ihop som ett korthus där mitt på platten. Vi som nu hade hamnat just bakom tok-trängarn gled snyggt förbi och kommenterade glatt att det visst inte gick så bra det där.

Och som lök på laxen va han igång igen i första vätskekontrollen där han köttade rakt igenom och tjoade att folk var i vägen. Som av en händelse lyckades han med konststycket att just efter sitt gruffande stå på öronen igen. Haha. Som ett dåligt parti plocke-pinn föll han direkt i första 90-graders-kurvan i utförsbacken efter nämnda vätskekontroll. Efter det höll han sig lite mer inrättad i ledet kunde vi andra konstatera. Hoho…

Nåväl… Nu skulle detta ju inte handla om en gruffande ryss med dålig balans utan om hur det va att köra 42,5 mkt kuperade km till direkt efter lördagens race på samma slinga. Jo tack det va bra. Mest nöjd med:
– det faktum att jag inte har några större problem rent orkesmässigt i motorn med två ski-marathons på en helg
– att jag faktiskt kom på 190e plats trots att jag tog det väldigt lugnt och så klart kände av i benen att man kört samma slinga dagen innan
– att jag fick gjort 2:46 vilket var sex minuter bättre än i fjol, vilket innebär att skate-åkandet går åt rätt håll.

Hur jöbbig banan e behöver man ju inte skriva igen. Men rätt så gött å ha kört den där slingan nåra gånger nu. Man vet att det inte finns ngn anledning att stressa de två första milen eftersom det är först då det börjar på allvar. Och i skate är det ju än mer viktigt att hitta en bra rygg att ta och helt enkelt bida sin tid tills motluten kommer. Och ja… Även gå upp å hjälpa till ibland i rättvisans namn. Skillnaden på att ligga bakom och på att dra är stor i skate. Än mer cykel-känsla än på klassiskt. Dels trängre, dels mer taktik.

Men det kändes rätt bra där man låg å softade lite. Och sen när monsterbacken kommer unnade jag mig faktiskt att stanna till lite och peta i mig dubbla gels och dricka rejält. Sen på’t igen! ? Jämn å fin fart upp. Men i ärlighetens namn släppte jag nog förbi säkert sju-åtta snubbar (å en dam) på vägen upp. Men det va ju ingen stress tyckte jag. Dels kör jag bra utförs, dels var det inte så många som dubblade på långa distansen. De flesta av de som frustat förbi mig tog jag mkt riktigt tillbaka utförs sen så det va ju bra det.

Motorn kändes som sagt riktigt bra hela vägen, men jävel i det va skate brant uppförs e jobbigt för benen. Man liksom kan inte riktigt fatta det förrän man står där mitt i en sex km lång brant backe och helt plötsligt inte ens fixar växel två utan måste gå ner på ettan (nja… det gjorde väl möjligen inte Koukal, Rotchev och Bajcicak och de andra gubbarna där uppe i toppen, men som glad amatör var det inte mkt annat att välja på) och mjölksyran fyller låren på 1600 meters höjd. Tjo! Men härligt är det i all sin jobbighet. Det är ngt visst med att trotsa mjölksyra och bara stånga sig vidare ?

Sen glömmer man, när man kommer upp där på toppen å börjar svischa utförs att det ju kommer en jobbig jävel till stigning till med 6-7 km kvar. Men det får man ta då. Den stigningen e dessutom bara knappa 1,5 km och inte alls lika brutal-brant så det fonkar. Även om man i skate blir väldigt snabbt påmind om just hur mkt mjölksyra man jobbat upp i benen för bara 30-40 minuter sedan.

Nåväl. I mål kom man å det kändes riktigt gött att ha maraton-dubblat även detta år utan att förta sig ? Kanske innebär det att man borde kört fortare i ngt av racen? Hehe… Men neeeh, det fonkar liksom inte… Inte minst på hög höjd går man sig stum lurigt fort och måste hålla lite koll.