Kastade mig över Xtreme igen, jag vet att jag inte var så positivt inställd efter förra helgen men jag visste ju vad som gick fel också. Alltså lastade jag på mig 7 av 8 flaskor, 8:e flaskan fick vara hemma eftersom jag annars inte skulle fått med mig extrafickan på ryggen där jag hade tänkt förvara godis och telefon, och 3 av flaskorna fylldes av Resorb.

Det var en helt annan känsla att springa idag, lite kvavt kanske men otroligt mycket lättare. Jag försökte hålla ungefär det tempo jag inbillar mig att jag ska hålla i Lidingö, och det gick väldigt mycket bättre än i lördags. Framför allt höll jag ett jämnare och klokare tempo, gick mer disciplinerat i backarna och slösade ingen tid.

Det känns skönt att ha avverkat den där hemska gräsbacken, Sankte Pers backe, lingonrisbacken och alla andra hemska backar i Ursvik, för jag vet att Lidingö kan inte bjuda på något som klår Xtremens knöliga hällar och rotiga backar. Inte heller kan Lindingö bjuda värre utförslöpningar än xtremen. Det enda jag saknar är att jag inte hunnit springa där fler gånger.

Jag vet nu varför jag ogillat terräng, fram tills idag då: jag kan inte springa så fort som jag skulle vilja (dvs för fort). Det är helt enkelt omöjligt för mig att hålla reda på allt samtidigt om jag inte sänker farten lite. Men när jag gör det, och hittar rytmen, så är det faktiskt inte så dumt att springa i terrängen. Det är bara när jag försöker springa för fort, över min kapacitet, som det blir jobbigt för då kommer jag ur fas och börjar klia på rötterna, snubbla på kottarna och slår tårna i stenarna istället för att elegant kliva över dem. Och det är när jag försöker springa fortare som det ironiskt nog slutar med att det går saktare. Sådan är terrängen för mig 🙂