Tunnelrun gick för första och enda gången någonsin, och hela familjen stod på startlinjen. Redan förra året såg jag till att vi blev anmälda, den svåraste att övertyga vad
fästmannen. Till sist använde jag utpressning, skuldkänslor och hotade med att
ringa hans moster för att få med honom på detta unika event. Inte det allra
renhårigaste, erkännes.

Fotografen själv var med i loppet för ovanlighetens skull.

Det blev ett fantastiskt lopp i alla fall, och eftersom båda döttrarna varit
sjuka väldigt nyligen tog vi det piano och kunde ta in och njuta av skådespelet.
Bitterljuvt, eftersom jag tror det var enda gången jag får uppleva en löptävling
sida vid sida med min älskling. Annars står han bredvid och fryser, fotograferar
och väntar medan jag springer och har roligt. Nu var det ingen som
fotograferade under själva loppet, men å andra sidan har vi en kamera inom oss också som används
allt för sällan nu för tiden. Vissa saker vill man ta in och njuta av här och
nu, inte sedd genom en telefonapp eller kameralins.

Enda fotot jag tog i samband med loppet, och det tog jag när jag kommit hem.

Jag sprang helt utan elektronik, så i det avseendet sprang jag naken.
Ovanligt för att vara jag, men samtidigt också extremt brefriande. Jag visste
först när vi kom hem vilken tid vi fick, den var irrelevant för övrigt. Vi
stannade i tunneln och lyssnade på kören, tittade på konstverken, käkade
pepparkakor och drack glögg. Vi gick mycket också. Det var yngsta dotterns
första millopp så det var viktigt att det blev roligt, så att hon vill hänga med
äldsta dottern och mig på Tjejmilen snart. Vi jobbar på saken 😉

Hela familjen i samma lopp. Det har inte hänt förut. Tunnelrun är ett lopp
som aldrig anordnas igen. Jag är glad att vi var där tillsammans, hela
familjen.